16:47:07
Fosterbarn
Jag satt för en tids sedan och läste en artikel i Bohuslänningen om vad en del fosterbarn och barnhemsbarn har fått gå igenom. Man kan ju fråga sig varför vuxna tar till sig andras barn om de inte kan behandla dem som sina egna? Skrämmande är att detta fortsätter även i dag. Många baran far illa i familjehem och inrättningar.
Detta ämne berör mig djupt, eftersom jag och mina syskon med en hårsmån klarade oss från att hamna på barnhem. Året var 1954 och vår mor fick polio, pappa kunde inte ta hand om tre små barn ensam, dagis och dyl. fanns inte på den tiden. MIn syster, då 5 år, vägrade att sättas på barnhem. Min mor sa: Antingen skall alla barnen till barnhem, eller inget.
I stället för banhem tog släkt och goda vänner hand om oss barn, jag var den enda av syskonensom aldrig återvände hem utan hade förmånen att få stanna hos mina underbara fosterföräldrar, Elsa och Bertil, Jag har på så sätt haft dubbel uppsättning föräldrar. Allt fungerade bra, jag har haft ständig kontakt med min biologiska familj, även om avståndet var långt, 35 mil. Bil var ju inte så vanligt på den tiden och det som bjöds var tåg.
Telefon hörde inte till vanligheterna, så ringa fick vi göra från telegrafen och då var det fest.
Istället blev det många kort och brev och jag har, tack vare mamma Elsa det mesta kvar. En oerhört intresssant läsning idag. Många motiv från Norrköping finns bland alla kort och brev
Med dessa rader vill jag säga att det finns många bra fosterfamiljer och jag hade lyckan att hamna hos en av dem. Jag växte upp som deras eget barn och kände mig också som just deras. Min biologiska familj har alltid funnits i med i bilden, men där jag växte upp, där har jag mina föräldrar. Det är inte alltid så att blod är tjockare än vatten.
Det var först i vuxen ålder, när jag själv fick barn, som jag insåg vilket trauma detta måste ha varit.för mina föräldrar.En hel familj splittrad för att ett litet virus drabbade vår mor. Att därefter låta mig stanna kvar i fosterhemmet är stort. Jag tror aldrig att jag själv skulle kunnat vara så osjälvisk och ge upp ett av mina barn.
Jag känner stor ödmjukhet mot mina biologiska föräldrar som lät mig växa upp, där jag kände stor trygghet och fick massor av kärlek..
Jag känner en oerhörd kärlek till mina fosterföräldrar som tog hand om mig och alltid behandlat mig som deras eget barn.
Mina barn har haft två mormor och två morfar, det har varit den naturligaste i världen.
Tänk om alla vuxna kunde förstå vilket asvar det är att ha barn. Något att tänka på även inför skilsmässor. Barnen är det viktigaste vi har och de har rätt att känna kärlek till båda föräldrarna. Vuxna måste lära sig att sätta sina egna känslor i 2:a hand och inte använda sina barn som ett vapen mot varandra.
/Siv